då som nu för alltid

Nu har det gått nästan två veckor sen gävlespelningen och jag insåg att jag skrivit om den men inte lagt upp. Så japp, här kommer det hela:

Efter örebrospelningen hoppade vi in i bilen och åkte raka vägen till Gävle, möttes av snödrivor i vägkanterna och kyliga vindar. Gav oss snabbt iväg för att köpa mat på max och byta om till varmare kläder. Trots mitt söndriga liggunderlag sov jag faktiskt bra under natten.

På morgonen åkte jag iväg med Amanda och Michelle för att duscha på ett gym i stan. Gick i ett par skivaffärer också innan vi återvände till kön. Njöt av solen de stunderna den värmde, åt pizza på en liten liten pizzeria i närheten och bestämde mig för att åka till Uppsala efteråt för att få en chans att få ett par timmars vettig inomhussömn innan helvetesresan hem.

Känslomässigt var det lite mindre berg-o-dalbana än i Örebro vilket var skönt. Mycket skratt ändå, åt exempelvis martin när jocke pratar om att vem som helst kan göra det som dem gör - till och med en palsternacka - och det ropas ut (av jonna tror jag?) att dem ju redan har en ananas som gör det. Lille martin. Så fin men med världens knäppaste svettigaste frisyr.

Måste bli bättre på att skriva om kommande spelningar, göra det direkt. För just nu minns jag inte riktigt saker. Det blir suddigt. Roliga saker dock: det kom fram att Andreas äter morot på scen (Jocke frågade vad han doppat den i men han lovade att han inte hare doppat den i något....), jocke kommenterade publikens prat som vanligt - undrade denna gång om de på läktaren hade konferens och att den väl kunde tas senare...

Under rosutdelningen var i alla fall martin gullig och gav mig och bella en dubbelkram med orden "vad härligt att ni är här" samtidigt som de på raderna bakom passade på att ta hans sista rosor.

Precis efter, innan vi hunnit lämna kravallen, dök Isabell upp och kom bara rakt fram och kramade om mig länge länge utan ett ord. Kände hur det var på väg att brista totalt. Senast vi var på samma kentkonsert var bråvalla när de berättade att de skulle spela in den här skivan. Då dök hon också upp som en hjälte med sina kramar efteråt, och att tänka på hur vi var så lyckliga över vad som väntade då till att stå där med bara några få spelningar kvar (en för henne max dessutom) gjorde bara ont.

Efteråt lyckades vi komma med ett busshelvete mot stationen och hinna med tåget till uppsala där jag fick dela säng med Ellen som slängt ner sin bror på en madrass och jag sov så gott så gott i några timmar innan resan hem började. En resa som gav alldeles för mycket tid åt att tänka på allt som varit och allt som kommer. Kände mest att jag var så jävla glad övet att slippa komma hem till en tom lägenhet utan ha lilla kollektivfamiljen att komma hem till.