då som nu för alltid

Efter växjö började nattresan mot Köpenhamn. Bil till Kristianstad, buss till Malmö, tåg till Köpenhamn och taxi till arenan. Alla sov när jag kom fram och medan jag pumpade upp luftmadrassen hann lastbilarna börja rulla in från växjö.

Det kändes knäppt att vara tillbaka en vecka senare, efter den inställda spelningen. Men Köpenhamn tog ändå bra hand om oss under dagen med sol, plusgrader, gratis kaffe mackor wienerbröd muffins, en gullig gubbe som cyklade förbi och frågade vad vi väntade på och sedan försvann för att tio minuter senare komma tillbaka med en påse pingvinstänger han köpt till oss. Bella skuttade runt i sovsäcken, vi gick till en lekplats och gungade, åt sushi. Ändå bra ködag.

Insläppet blev dock panikartat när danskarna inte lyssnade på knigge och började släppa på folk innan vi kommit fram till kravallen. Rycket kom fort men alla kom in och det löste sig trots trångt. Dock fick vi inte sitta ner alls, säkerhetsrisk enligt vakterna vilket bara är ren idioti. De hade dessutom slängt bellas godis samtidigt som de släppt in ett gäng höga tonåringar som hade marijuana i väskan.... bra där.

Humöret var sådär och jag hade så inihelvetes ont i magen att jag trodde jag skulle behöva lämna kravallen vid ett par tillfällen. Men lyckades ändå hålla ihop det tills spelningen började och då koppla bort all fokus från magen och rikta den upp mot scen.

Hade så himla kul under spelningen. Dansade på mellan bella och aino och skrattade så mycket åt martin som är det gulligaste någonsin. Som kör spiritfingers hur länge som helst, gungar fram när han dansar och körde ett gulligt jag ser dig-move under helt fel låt.

Under mellansnacken pratade Jocke om förra veckans inställning, om att även ikoner tydligen kan drabbas av förkylning och jämförde sig med ett bil utan hjul. Sedan fick han ett enhörningsgosedjur uppkastat på scen som han stod och kramades med och sa att han alltid skulle sova med. Pratade om sitt blåmärke efter att han ramlade på scenen i karlstad och hur de sitter på ett ställe där alla som ser det undrar vad fan han har gjort och hur det är skitsvårt att förklara... Som vanligt hyshade han publiken, nu var det ju han som pratade. Han hade tydligen bokat in borgerligt bröllop med Sami på tisdag och ett med Markus på onsdag. Men vad fan hände med Martin då, varför fick inte han också ett bröllop? Fyfy jocke.

Började sedan brista under förlåtelsen, det gick liksom inte att hålla inne det mer. Körde på under mannen dock, extreverserna, och max är ju det gulligaste som finns som står o kör på stenhårt mot oss och ser så himla glad ut att få pekningar mot sig, att också få den uppmärksamheten som han inte annars får där han står bak på scenen.

Efteråt, när det släcktes ner i väntan på sista sången så kom tårarna igen redan då. När barnet dök upp på skärmen som börjar som en liten liten prick och sedan kommer närmare och närmare så brast det. Kunde inte sjunga med, inte ha händerna i luften, ingenting. Stod och grät oavbrutet. Det är på riktigt nu, det är slutet nu, alldeles snart. Nu är det bara Stockholm kvar och det är ofattbart att hösten tagit slut och att allting snart är över.

Fick en ros av markus för första gången på länge, han skyndar liksom förbi så fort att man knappt hinner uppfatta vad som händer. Martin däremot, tröstande hjälten som alltid tar det lugnt, pratar med folk och kramas, kom och kramade om bella länge innan han backade tillbaka ett steg för att krama mig och aino. En blöt svettig bamsekram av den gulligaste människan som finns.

Efteråt gick jag mest runt förvirrat i tårar och försökte att andas lugnt. Jonna var söt och kom fram o gav mig en kram när jag stod ensam. Sedan blev vi snabbt utkörda och jag hittade in i jennys armar och började gråta ännu mer på nytt.

Sedan blev det bråttom och jag fick snabbt ta mina saker ur bilen och säga hejdå och vi ses i stockholm innan jag tog tunnelbanan till flygplatsen för att ta tåget mot Helsingborg.

Satt och grät ensam på tunnelbanan men fick sen lite sällskap från flygplatsen till lund. Och när jag kom till helsingborg tog jag taxin raka vägen till C, tog en dusch och kröp ner i en varm säng. Började även känna mig förkyld redan då, mitt i ledsamheten, och var mest glad över att slippa vara ensam.