då som nu för alltid

Jag har tänkt skriva om stockholmsveckan i flera dagar nu. Om sista ködagarna, om konserterna, om tankarna och känslorna. Om slutet. Men jag vet nog varken var jag ska börja eller sluta. Kanske får det komma lite i taget. Detaljerna. 

 

Idag är det en vecka sedan det allra sista började. Efter fem nätter under Tele2 Arena välkomnades vi in till början på slutet. Och på julafton är det en vecka sedan det tog slut på riktigt. 

 

Det gick så fort. När jag åkte upp till Stockholm lördagen den 10 december kändes det som att det var en evighet kvar. Men dagarna flöt iväg. Första kvällen gick jag och Bella ut, drack gin på Marie Laveau och Under bron. Åt kycklingrulle och traskade hem i snön och gick och la oss i vårt tält under arenan. Söndagen sov vi mest bort. Någonstans där började också invationen av hotellobbyns soffor på hotellet mittemot som kom att bli vårt vardagsrum under veckan. Där vi spelade skip-bo, drack otaliga koppar kaffe, kollade på paradise hotel, pluggade, plattade håret bakom soffan, åt jordnötsbågar. Ett under att de inte blev sura. Vi åt pizzabuffé med mjukglass till efterrätt, blev bjudna på tacos i kön av Emelis förädrar som satte upp buffébord och stekte quornfärs i en gjutjäärnspanna, gjorde "hajkbanan" och bjöd på hotshots. Dagarna rann bara iväg. Det var trots allt bara fem nätter innan första konserten kom. Första av de tre sista. 

 

Plötsligt var det torsdag och när klockan slog halv fem stod vi på led redo för första insläppet. Vi fick vänta innanför presenningen där det fanns garderob och bajamajor innan vi leddes vidare in i arenan kvart över fem. Det var så mäktigt. Mäktigt att gå in i den stora arenan, hand i hand på led, och förstå att inom de närmaste dygnen kommer kent att spela för nästan 120.000 människor där. 

 

Och konserten. Så inihelvetes bra. En av de allra bästa på turnén. Jag hade undrat över hur det skulle bli i flera veckor, undrat om alla tre skulle bli jobbiga och gråtiga. Och visst grät jag, det gör jag alltid. Det går inte att låta bli. Men det var ändå en glad spelning, vi hade roligt. Och DE KÖRDE EN NY LÅT. Ja det är ju gamla nyheter vid det här laget men herregud. Plötsligt dök det upp visuals som vi inte alls kände igen och en ny melodi spelades. Skrek rakt ut. Lyckades fiska upp mobilen och sätta på ljudinspelning och sedan gapskrattade och grät jag mig igenom låten i något form av panikslaget lyckorus. Det var det knäppaste. Och Jocke såg så himla himla nöjd ut. Lite "Ha! Där fick jag er. Den hade ni inte väntat er" över det hela.  Roligaste stunden någonsin. 

 

Efteråt gick jag och Bella till OKQ8 och åt korv med mos, lyssnade på min ljudinspelning av låten och försökte analysera varenda liten textrad och det blev halvskoj och halvallvar när vi började prata om ifall de kunnat ångra sig, om de ångrat att de lägger ner, om de kanske skulle komma tillbaka igen. Vi hann prata om videon som skulle släppas i så fall, hur det skulle bli som avskedsvideon fast baklänges, hur alla skulle komma tillbaka ut ur mörkret till en trallvänlig melodi. Ja, det spårade lite. Men det var skönt att vara glad, pepp och att början på slutet inte bara var tårfyllt och jobbigt utan att vi fick glädjas åt det fina också.