då som nu för alltid

Hemma i sängen bara några timmar efter sista malmökonsertens slut och känner mig helt utmattad. Både fysiskt och psykiskt, trolige mest det sistnämnda faktiskt. Kvälllens konsert var en sån berg- och dalbana av känslor att jag bara vill skriva ner allt jag kan nu. Trots att jag fortfarande inte skrivit ner något om gårdagen. 

 

Efter lördagskonserten (spelning 2/3) fick jag och Bella lyxa till det och lämna vårt tält för en natt. istället tog vi tåget in till stan, köpte mat på max och gick till vårt hotellrum. åt maxmten i sängen framför tvn och duschade innan vi kröp ner i värmen (jag frös dock trots extra filt, kanske till och med mer än i tältet??). 

 

Klockan ringde sedan alldeles för tidigt efter väldigt få timmars sömn men vi gick i alla fall upp, åt hotellfrukost, checkade ut och åkte tillbaka till arenan. Resten av dagen åt vi godis, jag halvsov i min sovsäck i solen och till middag åt vi på  Vapiano igen. Men en carbonara är ju aldrig fel. 

 

Konserten då.. Det var alltså min tjugonde kentkonsert någonsin. Dessutom min tionde av sjuttom på avskedsturnén.

 

Den fick en väldigt skrattfylld start som liksom sakta men säkert gick över i tårar. Jag stod till en början mellan Jonna och Bella men bytte plats med Bella under typ andra låten för att hon skulle få stå med de andra och inte längst ut. 

 

Knäppt och kul som hände: Martin liknades vid en ananas med sitt svettiga hår som stod upp åt alla håll. Skrattade så mycket. Gulle. Även så kul när håret hängde fram i ansiktet på honom men man kunde se hur han kikade ut mot publiken där bakom håret. 

 

Vid första mellansnacket blev det uttalsbråk om "kaos". Jocke menar att det uttalas som "kom och ta-oss, ka-oss" samt att det fortfarande är en pågående debatt i bandet om detta. Det blev så babbligt att Jocke till slut frågade om han fick berätta klart och sa att han ju tappat bort sig helt nu. Stackarn. 

 

Hela konserten var bara så fin, även om känslorna gick upp och ner och jag pendlade mellan att vara peppad/glad och att vara ledsen. Jag fick flera stunder då jag insåg att jag bara har sju konserter kvar. SJU. Det är liksom INGENTING. Det är verkligen på riktigt nu och det är som att det liksom legat långt bak någonstans och varit någonting jag velat undvika att tänka på men nu är det plötsligt allt jag kan tänka på. Att jag ska se dem sju gånger till är egentligen sjukt många gånger för mig som aldrig gått så mycket på kent som jag gör den här turnén, men det är också de sista sju gångerna någonsing. Det är bara svårt att fatta. 

 

Kände mig ändå så himla där och sedd av både Jocke och Martin under den här spelningen, vilket verkligen gör så mycket. Det höjer liksom konserten, det känns så mycket när de kollar på en med bådas så ärliga och genuina blickar. 

 

Hade för övrigt mitt knäppaste moment under spelningen under 747 där jag mitt i min ledsamhet tappar all fokus och all koll på vad som pågår och plötsligt sjunger "ni håller oss vid liv" en gång för mycket pekandes mot martin med stora flaxiga armar. Drog tillbaka armarna mitt i och såg att han log, började skratta åt mig själv med ett "vad fan hände precis" uttryck över hela ansiktet och Martin såg bara så himla snällt på mig där jag bara stod och skrattade med tårar i ögonen. Virriga jag alltså.

 

Någonstans därefter brast det på riktigt. Tårarna kom mer ordentligt under Förlåtelsen och sen var de liksom bara där, mer eller mindre, resten av spelningen. Fick dock en paus i tårarna när Sami bokstavligen TRILLADE på scenen under MIDVH. Roligaste synen någonsing. 

 

Sedan kom dock tårarna tillbaka innan den sista sången ens hann börja. Grät mig igenom låten och för första gången sedan linköping med en liksom hulkande gråt som får en att behöva hämta andan emellanåt. Hela jag var skakig. Det brast bara helt och hållet. Fina fina Martin som ser en mitt i alla tårar med sina snälla ögon och sitt leende. Det gör så mycket.

 

Efteråt under deras lilla promenad längs kravallen hann bokstavligen alla i bandet utom Martin passera och vara klara med sina rosor och alltihop innan han ens kommit halvvägs. Precis som dagen innan var han på kramhumör igen och kramade sig fram mellan oss allihop. Mitt i kramandet glömde han bort rosorna och fick liksom stanna upp och kolla tillbaka och så fick både bella och jag varsin ros. Sedan traskade han långsamt vidare samtidigt som han började ge pris på rosorna, prata om vilka som är värda 5 kronor eller tjugo kronor. Knäppis. Han pratade även om att han ville strunta i rosorna "imorgon" och jag kände mest att visst, strunta du i dem imorgon gullis för då är det ändå ingen spelning, men sen får de åka fram igen om 5 dagar.... 

 

Oerhört fin tjugonde spelning hur som helst. Jobbig men fin. Nu ska det pluggas, vilas ut och allt sånt där som hör verkligheten till innan det är dags att bege sig mot Örebro om några dagar. Längtar så otroligt mycket.