då som nu för alltid

Hann aldrig riktigt fatta vad som hände med tiden mellan Malmö och Örebro. Plötsligt var det dags att åka igen och ta bussar och tåg för att ta sig fram genom landet för att nå nästa kent-destination.

Möttes av ett mörkt och något kyligt Örebro efter 7,5h resa och strax därefter av Bella och JAM. Vi hade bestämt oss för att åka och bada så vi tog bilen till Lost City äventyrsbad. Det var på något sätt så himla skönt att koppla bort alla tankar på annat för en stund och leka runt och åka läskiga vattenrutchkanor. Efter ett par timmar var alla hyfsat slutkörda och hoppade in i duschen innan vi tog oss till nästa stopp på Max för att köpa kvällens middag.

Sedan väntade natten. En regnig sådan men vi hittade tak som skydd. Min luftmadrass hade dock gått sönder och tömdes på luft efter bara en kort kort stund liggandes på den vilket resulterade i alldeles för lite och dålig sömn den natten.

Under fredagen satt vi dock knappt stilla trots att jag sovit så lite. Gick på kaffejakt på morgonen, gick runt och pratade, sprang in på scandic för att kissa/sminka mig/platta håret/ladda telefonen i omgångar. Åt middag på Pacos. En rätt bra ködag ändå, den försvann liksom bara. Gulliga Ellen hade även köpt med en redbull till mig så jag fick lite ny energi innan insläpp. Under en av vändorna in till bilen i parkeringshuset (i samma byggnad som arenan) fastnade vi även i trapphuset där det var sinnessjukt bra ljud från soundchecken. Så vi stod där med en dörr emellan oss och arenan och fick höra hur de soundcheckade både färger på natten och vinternoll2 som inte spelats på turnén ännu och dansade runt superpeppade (obs ingen av låtarna spelades i helgen alls dock).

Konserten var den varmaste jag varit med om den här turnén, utan tvekan. Så himla himla varmt och svettigt. Martin fick förstås ananashår på en gång. Känslomässigt var det ganska blandat, hade så kul men sedan brast det totalt, speciellt under sista sången. För varje konsert blir det allt tydligare att det är så lite kvar nu och det känns verkligen.

Trots det var det ändå en KUL spelning. En skrattig sådan dessutom. Och publiken kändes peppad, klappade liksom och ropade in varenda en av dem. Gulligt.

Martin var så söt när han försökte stå och spela på sin monitor men liksom trillade ner igen och fick försöka på nytt flera gånger. Jocke gjorde en liten gullig piruett, kallade publiken för helt orediga som pratar när han pratar och pratade om sin promotionresa 1995 och hur de var "unga och härliga ...då".

Under det långa mellansnacket kom samtalsämnet Martins svett som vanligt upp (verkligen inte konstigt en sjukt svettig kväll som denna) och Jocke berättade (samtidigt som han stod och småskrattade för sig själv) hur läraren (som antagligen tyckte att stalin var en bra kille) brukade få dem att springa i ring runt gymnastiksalen när de inte hade nåt bättre för sig och att det på golvet då brukade finnas en stor pöl som man halkade i som var Martins svett från när han gjort armhävningar.

Jocke gjorde även ett försök att få hela arenan tyst. Stod länge med fingret mot läpparna och hyshade innan han gav upp och bara "nej det gick inte" medan vi bara skrattade och enligt honom var fem år gamla. Stackars söta farbrorn.

Innan mellansnacket tar slut kommer det även fram att Andreas inte bara har ett utan två groggstativ på sin synth "som en tävlingscyklist liksom".

Japp, mycket får man veta under de där mellansnacken. Annat kul under spelningen var även att jocke dissade madison square garden, sa att det var enda drömmen som inte slått in men att det inte gjorde något, arenan tog ändå inte in så mycket folk. Så kul och bra.
Under midvh fick jocke även ett såpass utbrott när ljudet krånglade att han sparkade ner mikrofonstativet från scenen som i sin tur rev ner en lampa. Don't mess with Jocke alltså.