update efter dokumentären del 1
Jag måste bara skriva ner någonting. Någonting om alla känslorna som bara sköljde över mig igen, små fragment av de där känslorna som senast fanns i kroppen för nio dagar sedan.
Del 1 av sista dokumentären om kent har precis visats. Och än kan jag liksom höra ett hjärtskärande skrik, ett "nej nej nej nej" i klippen från när avskedsvideon först släpptes. Och jag minns den kvällen så jävla väl själv. Hur jag på ren känsla startade datorn när jag visste att det var någonting på gång men inte vad. Och där satt jag, ensam på mitt rum och såg videon. Och de där nej:en kom även ur min mun, mellan tårarna, mellan de hetsiga, korta och panikslagna andetagen. Det var då slutet började och de fick med delar på det på film, små klipp på människor som jag bryr mig om, som jag känner eller som jag helt enkelt bara pratat med eller sett på håll under hösten som gått. Och så ser jag mitt eget ansikte mitt i allt. Tårade ögon från första spelningen i Linköping. Och jag känner att jag inte vet hur fan man ska orka se på del 2 imorgon.
Under tiden som det visades hann min bror skriva, en gammal kompis skicka en snap och en gammal bekant från gymnasiet skicka ett "wow". Också så fint att till och med min bror satt och kollade på det ikväll. Att min familj ändå, trots att de tyckt att allt jag hittat på den här hösten varit en hel massa knäppheter, faktiskt fattar att det är viktigt, så otroligt viktigt och stort för mig. Och killen en gillar skrev och erbjöd sig att se på del 2 tillsammans imorgon, om jag inte vill se den själv, men påpekade att det är lika okej om jag hellre vill det, se den själv. Och just nu vet jag inte alls. För det här, allt det här, är som ett öppet sår. Att se på dokumentären var som att klia bort en skorpa som bara precis lagt sig lite lite efter sista spelningen för nio dagar sedan. Det är så himla mycket känslor som bubblade upp igen, på ett sätt som jag inte riktigt tänkt mig att de skulle göra. Men jag grät i början, njöt av den större och mest mysiga delen som liksom värmde och sedan kom allting som en käftsmäll igen.
Blir bara svammel nu, en massa babbel. Men jag både längtar och är lite rädd för att se morgondagens avsnitt, den allra sista delen.
Men kanske är det också bra. Ett avslut. Ännu ett jävla avslut, fyfan.